Degerfors är en oslipad diamant i cykelhänseende. Ju mer vi letar oss fram, ju finare områden hittar vi.
Senaste helgen hade jag tänkt utforska några stigar som körts upp av enduromotorcyklar. Det visade sig vara riktigt fina och roliga stigar. Sådana stigar som inte finns överallt.
Karlskoga är i huvudsak ganska tekniskt när det kommer till stigarna häromkring. Vissa sträckor är riktigt fina, men dr varvas allt som oftast av riktigt stökiga partier. På många ställen är det bara de mest våghalsiga av oss cyklister som vågar testa att cykla. Resten av oss går förbi svårigheterna.
Degerfors, och Kristinehamn också för den delen, har allt som Karlskoga saknar. Det gör det inte tråkigt på något vis, utan med lite fart får även den våghalsige något att bita i. Äventyraren i mig älskar att leta reda på de här små guldkornen i skogen. Den bästa känslan infinner sig när det ser rätt tråkigt och snårigt ut där man svänger av vägen. Ju längre in i skogen man kommer ju mer öppnar sig terrängen och stigen slingarra sig fram genom blåbärsriset. Lägg till lite grå, nästan vit, lav på det och bilden blir komplett.
I lördags utforskade vi lite stig och gick faktiskt på en nit. En rejäl nit. Det var riktigt fin stig någon kilometer. Så där fotogenetiskt fin. Det finns några sådana runtom i Sverige. De är lite sällsynta, men man vet när man hittar en. Vist att man kan cykla fram och tillbaka, men det tar udden av det att inte komma någonstans. För ett foto kan det definitivt vara värt det, men som upplevelse, nej. Tyvärr ser det inte ut som att det går att knyta an med lämplig väg, då stigen upphör mitt i skogen, vid en myr.
Nästa stig, eller spår för den delen, som vi tog oss an ledde faktiskt någonstans. Det var inte den finaste och mest flowiga stigen, men den var rolig. Lutningen var svagt utför i dels gamla skogsmaskinspår och dels i obanad terräng, sånär som på endurospåret. Trixigt här och var, men fullt cykelvänligt. En riktig vinstlott.
Testade en stig till i anslutning till den och det blev nog dagens vinnare. Den gick uppe på en ås, i lagom gles tallskog och i terräng som minde om gammal gruvdrift. Nu vet jag inte om det varit gamla gruvor, eller backstugor, men det såg misstänkt ut. Skarpa kanter på berget och avlånga urhuggningar. Riktigt intressant terräng. Stigen gick ömsom på kanten till avgrunden, ömsom en bit från kanten.
På slutet försökte vi oss på en slinga i obanad terräng, men gick på en nit. Då hade vi vikit av från känd rutt för att utforska lite till. Mer han vi inte med den dagen, utan konstaterade att det får bli fler turer framöver.