Vi hade några dagar vi kunde åka iväg med husvagnen. Vi ville inte åka så långt, för barnen var kvar hemma. Resan gick mot nordvärmland och Dalarna.

Vi började med att åka till Vägsjöfors. Där hade jag fått nys på lite fina cykelleder, så vi åkte till campingen strax norr om E45. En mysig camping som ligger vid en sjö, Värmlands sjö och fjällcamping. Vi hade turen och fick en plats närmst sjön.

Vi cyklade på eftermiddagen och grillade på kvällen. Satt där vi sjön i solen och bara njöt. Rätt tacksamma över att vårt land erbjuder så mycket fina sjöar. Söderöver i Europa finns inte det på samma sätt. Vi ska vara glada åt vår Allemansrätt här i Norden.

Måndag morgon åkte vi vidare norrut. Följde Klarälven och stannade för att fika vid Långflon vid Höljsedammens strand. Efter fika blev det lite handling i köpcentret i Långflon. Billigt för norskarna, men vanliga priser för oss.

Åkte någon kilometer i Norge innan vi svängde västerut mot Rörbäcksnäs. Stannade på campingen i Tandådalen och slog läger ett par dagar.

Cyklade efter lunchmat Högfällshotellet. Det var mest grusväg, men med inslag av lite spång över myr. Vid hotellet cyklade vi upp på fjället en bit, åt en banan och vände hem. Blev ett lagom hårt pass efter cyklingen dagen innan.

På tisdagen tog vi bilen till Rörbäcksnäs för att cykla där. Valde Kalugapasset som är en blå led som ska vara lätt. En gång i tiden var den nog lätt, men gud så sliten leden var. Mest bara rötter framme, så ingen behaglig cykling.

Tillbaka vid bilen åt vi banan och stötte på en Karlskogacyklist. Han sa att vi måste åka en blå led som gick norrut. Den skulle inte vara lång, så vi gjorde som han sa. Började med Kalugapasset några kilometer tills vi kom fram till asfaltsvägen. Där var leden Storstein skyltad. Vi fick runt tre kilometer magiskt fin stig.

Åkte hem för lite lunch och drog iväg på eftermiddagsäventyr. Orkade inte cykla, så vi tog bilen till norska Ljördal för att gå upp på ett fjäll, Fulufjället.

På parkeringen stod kanske fem eller sex bilar. Vi gick leden åt sydost, upp mot Fulufjelltrappa. En stentrappa gjord av sherpor från Nepal. Riktigt fint var det att gå där, men terrängen fram till trappan var svårare att gå i.

Vi kom upp på fjället och fram till Svenska gränsen där vi satte oss på varsin sten för att fika. Utsikten var magnifik. Åt ett håll såg vi Sverige och åt andra hållet Norge. Vandringen upp blev drygt en kilometer, men inte direkt svårt att gå. Vi mötte några på uppvägen, men när vi fikade såg vi ingen alls. När vi gick ner kom det någon eller några och gick över fjället.

I Sälenfjällen är det så mycket människor på sommaren. Där, några mil in i Norge, var det nästintill folktomt. Varför trängas i vildmarken om man inte behöver?

Vi återvände till bilen och då var parkeringen nästan tom. Åkte tillbaka till campingen och njöt av solen en stund innan vi åt kvällsmat och kröp in i husvagnen.

På onsdagen hade vi två val. Att cykla på fjället eller åka hemåt. Vi vaknade till tio grader, mulet och blåsigt. Så vi packade ihop och åkte hemåt. Fjället kan vänta tills det är mindre folk där.

Vi åkte till Vansbro för att cykla lite led där. Efter en lunch drog vi iväg på en blå led. Den skulle vara drygt en mil, så det passade bra. Den var jättefin. Gick i tallskog på en grus och sandås. Stigen slingrade sig fram och det var bara att njuta. Sällan vi får cykla på så fin led.

Återvände till husvagnen och åkte till Djuprämmen. Där badade vi och fikade innan vi rullade hem. Det blev en riktigt bra minisemester med massor av äventyr.

Det finns en by som heter Vägsjöfors. Precis som namnet säger finns där en väg, sjö och fors mellan ett par sjöar. Eller i alla fall ett strömmande vattendrag.

Där, mitt i ödemarken, finns MTB-leder som ingen någonsin nämnt förut. Tills jag fick ett jobbuppdrag innan semestern där det här området kom på tal.

Vägsjöfors MTB Area, WMT, består av flera olika områden med leder. De ligger inte långt från varandra och alla utgår från Lodgen som ligger vid E45:an.

Vi valde att åka i Brockens MTB område där det finns runt 8 leder och ett område med 7 utförsleder med olika svårighetsgrad. Led 1 är lättast och led 7 är svårast.

Övriga leder är inte indelade i de vanliga grön till svart. De är istället uppdelade så att det finns en skala med hur mycket grönt respektive blått, rött och svart det finns på varje led.

Vi började med utförslederna. De skulle vara maximalt 300 meter. Efter två leder insåg vi att konditionen inte skulle räcka till (efter två månader utan mycket träning för någon av oss), så vi valde en vanlig led istället.

På Strava hade jag fått fram att den röda leden på 8 km slingrade sig fram och tillbaka på ett rätt litet område. Vi valde därför den lite längre ljusblå slingan. Den skulle vara 13 kilometer vilket kändes bra att börja med.

Vi började cykla och den slingrade sig också fram och tillbaka i området. Superfin stig och det hände saker hela tiden. Det var inte mycket vila och det tog lång tid att cykla de 13 kilometer slingan var. Hela tiden korsade vi de andra ledarna och ibland gick de på samma ställe. Helt otroligt hur de lyckats dra så mycket led på ett så pass litet område.

I norra änden blev underlaget sämre. Kan mycket väl bero på att det är så väldigt mycket vatten och blött. Har nog regnat mycket här för sjöar och vattendrag är överfulla. Bitar av leden låg under vatten, men vi tog sats och kom igenom utan att blöta ner oss för mycket.

Vid ett parti gick leden över en gammal torvmosse. Vi fick en känsla att det var som att cykla hemma. Vi har mer sten hemma, men i övrigt var det rätt likt. Kul att se vilka tekniker som använts för att komma förbi diverse hinder. I det här fallet nedblåsta träd.

När vi till slut hade tillryggalagt de 13 kilometer leden var, var vi så trötta i armarna och rätt slitna, så vi rullade hem till husvagnen. Det får helt enkelt bli en tur tillbaka någon gång för vi han ju bara med en bråkdel av cyklingen här.

Kom iväg vid tiotiden från Bamberg och tog motorvägen mot Nürnberg och sedan vidare mot Regensburg. Där hade vi sett ut en mindre väg, nr 15, söderut för att slippa passera München.

Det kändes som att vi inte kom någonstans. Den mindre vägen gick genom alla byar. Åt lunch i skuggan vid ett friluftsbad.

Vid 16-tiden passerade vi gränsen, flera gånger. Stannade vid en parkering och gick för att se en hängbro över en ravin. Det var tydligen en gammal smuggelväg. Det var två hängbroar och det gick att gå en runda på runt 40 minuter. Det ville vi inte göra utan vi gick fram till först en av broarna och sedan den andra. Det var jättefint, men riktigt varmt. Runt 30 grader har det stått i bilen hela dagen.

Hade tänkt åka till Saalbach, men där fanns inga hotell med AC. Hittade istället ett hotell med AC i Kitzbühel, så vi åkte dit istället. Det ligger även bättre till på vägen söderut.

Kom fram vid halv sex. Packade in oss på rummen och gick till centrum av byn för att äta. Vilket ställe. Lina sa att hon behövde vara rik för att vara där. Det var bara kärleksaffärer. Vi hittade en restaurang som vi tyckte verkade bra. Beställde pizza och pasta. Det var supergott.

Hotellet vi bor på ligger under gondolen upp på Hahnenkamm. Så precis bredvid den ökända tävlingsbacken i Kitzbühel.

För en gångs skull var sängarna mjuka. Det har varit så hårda madrasser hittills.