Ja, nästan en etapp i alla fall. Saknades kanske tre kilometer, men vi gick/åkte på där det lämpade sig bäst. Då blev det vid Kronoberget i södra Kilsbergen.
Skickade frågan till Jessica i torsdags, om hon ville med på cykeläventyr i helgen. Utan att veta om jag tänkt ut något svarade hon ja. Det kanske hon fick ångra, men vi började resan mot Kilsbergen halv tio i lördags. Cyklade grusväg i två mil innan vi var framme vid vindkraftpark Kronoberg.
För ett par år sedan cyklade Micke och jag där och körde några hundra meter på leden. Den var fin, så då fick jag för mig att jag ville testa cykla leden hela vägen till Leken. Då har man cyklat nästan hela Etapp 12 som startar i Leken och slutar i Sixtorp.
Vi cyklade ut på leden och fick omväxlande riktigt bra cykling. Nästintill världsklass. Varvade det med lite svårare, där vi fick gå, och rätt tekniskt där man fick bita ihop och fokusera. Vi hade rätt mycket vind från norr och det var stundtals riktigt kallt. Hittade ett soligt kalhygge där vi slog oss ner på en sten för att fylla på med energi. Jag gillar de här långa turerna, när man får fika lite efter vägen.
Fortsatte leden, rundade en liten tjärn och kom fram till Lillsjön och Stenbäcken. Där har jag varit många gånger eftersom det var en stånde plats för friluftsdagen vi hade i skolan när jag var liten. Det är konstigt hur man tänker tillbaka på saker och när man kommer till en plats många år senare, ser det inte alls ut som man minns det.
Vid Stenbäcken mötte vi några vandrare. Det var de enda människorna vi såg på hela tiden vi befann oss på leden.
Vi åkte genom en hage från Stenbäcken. Vi såg knopp av både Vitsippor och Blåsippor. Om några dagar eller nån vecka kommer det vara fantastiskt fint där. Stigen blev lite mer teknisk, men ändå superkul att cykla. Den här sträckan var mer cyklad än det vi lagt bakom oss. Många från Örebro med omnejd som cyklat via Ribbohyttan till Stenbäcken och sen leden mot Ånnaboda.
Vid Kungshall fick vi oss en rejäl uppförsbacke. det kändes som fler kilometer av ändlöst lidande. Som tur var gick leden på grusväg. Hade det varit stig hade vi säkert behövt gå. Ingen av oss hade ork i benen kvar till några tekniska uppförsbackar. Där vägen gick över i stig planande terrängen ut sig och vi stannade för mer energipåfyllning. Jag slukade både Arraksboll och banan.
Nu kom vi till kanske den roligaste biten på hela leden. En svag utförsbacke med roliga tekniska inslag. Visst varvades det med svårare passager, men det får man ta. Sista klättringen var uppför Lekhytteklint. Väl värd ett besök, både med cykel och till fots. Utsikten är milsvid.
Kan hända jag överdrev nyss när jag ansåg att tidigare utförsbacke var roligast. Backen nedför Lekhytteklint mot E18 och lekhyttan kan vara det bästa jag cyklat. Inser att det får bli bil till Lekhyttan vid tillfälle för att cykla lite mer på Kungshall och Lekhytteklint. Ett eldorado för en MTB-älskare som jag. Visst att det är jobbigt att cykla upp, men belöningen är väl värd endorfinerna och adrenalinet man får när man cyklar ner. Älskar det!
Vid Lekhyttan var vi klara med led för den här gången. Själva leden hade tagit oss tre timmar med fikastopp och lite annan andhämtning. Transporten hem var mest bara ett nödvändigt ont i rätt frisk motvind.
Över lag fick vi en bra dag, ett bra långpass och vi kommer definitivt tillbaka.