Det gick vägen ändå. Laddade med Alvedon och Voltaren, sen var det bara att hålla tummarna för att det skulle hjälpa så länge som möjligt.
Jag valde att starta sist i min grupp. Jag hade ju inte särskilt bråttom. Fick ändå köra om en del cyklister på väg mot första kontrollen. Kände mjölksyra i låren när jag tog i uppför backarna. Skillnaden mot förra året var att jag hittade ryggar att ligga bakom för att inte bränna onödigt med energi.
Fick mellantid i Mångsbodarna, följde mig själv i Vasaappen, och det lovade en riktigt bra tid. Bara att kämpa vidare.
I Evertsberg väntade fancluben, mamma, pappa, Micke och barnen. Pratade lite med dem och cyklade vidare. Ingen känsla i knäet, men ryggen började ömma. Pinnade på uppför Lundbäcksbackarna, men sen fick jag stanna. Sadeln hade vikt sig bakåt, så det var bara att justera. Seg backe innan Oxberg, men efter den bjuds man på en fantastisk utförskörning. Micke och barnen väntade i Oxberg och jag stannade till en halvminut. Åkte vidare och fick än en gång stanna och meka sadel.
Kollade mellantid i Hökberg och sen var det bara att gasa mot mål. Bära eller brista. Räknade skyltarna innan jag skulle vara framme vid 1 km kvar skylten som står på campingen i Mora.
Väl framme på rakan mot mål var det bara att ge järnet. Ren lycka när jag rullade över mållinjen och hade klarat en Cykelvasa till. Så otränad som jag känt mig och det ändå gick så bra.
