I måndags var planen att vi skulle ha en vilodag efter promenaden i söndags till Njupeskär. Jag och Micke ville ändå bestiga Idrefjäll, Gränjåsvålen på 891 m över havsnivån. Vi lämnade barnen i husvagnen och gav oss iväg mot toppen. Passerade fäboden och planerade att ta grusvägen upp.
En bit ovanför fäboden ligger teknikområdet för MTB på Idrefjäll. Där hade vi lätt kunnat slå ihjäl många timmar, om cyklarna varit med. Dem lämnade vi dock hemma den här resan. Nästa gång kommer vi garanterat ta med dem.
Vid teknikbanan började en grusbelagd stig mot toppen. Den är till för cykel och vandrare. Vi valde att gå den. En lätt led som slingrade med serpentiner ända upp till toppen.
Vädret hade vi ingen vidare tur med. Flera regnskurar fick vi över oss. Att sikten lätt blir mycket dålig i fjällen, fick vi också erfara. Helt plötsligt såg vi ingenting. I nästa stund var sikten milsvid.
Vägen ner var enkel att gå och gick mycket snabbare än vägen upp.
Efter lunch lyckades vi lura med oss barnen på en ny topptur. Mutade med glass på toppen. Fick se att vi bara hade 45 minuter på oss innan de stängde restaurangen på toppen och det blev nästintill löpning upp. Hann, med tio minuters marginal, innan de stängde.
Turen ner gick lättare och vi stannade vid fäboden för att titta på djuren. Sen stannade vi vid höghöjdsbanorna som ligger vid fäboden och tittade. Någon gång skulle jag vilja testa banan. Den såg riktigt rolig ut. Barnen testade den låga banan.
Kvällen avslutades med poolbad för Micke och barnen. Bor man på Idrefjäll (bokar boende vi dem), så igår badet. Det var den vilodagen. Blev inte så himla mycket vila, men varför vila när man är i fjällen, när man kan göra det när man inte är där…