Det är många tankar som far genom huvudet när man sitter och cyklar långlopp. Det finns ju, om man orkar, tid för en hel del reflektion. Det i sin tur betyder ju att terrängen och underlaget man cyklar på är antingen för enkelt och fint.
På Dalsland XC hann jag reflektera en hel del. Det var många och långa partier med grusväg. Jag kom fram till att jag tycker att långloppen är lite för långa. Det funderas mycket på att göra tävlingarna med attraktiva för tjejer/kvinnor. Ett led i det är att ge tjejerna en egen starttid. Från 2022 är det inskrivet i tävlingsreglerna för långloppen. Jag vet faktiskt inte om det har gett något att det är så. För min egen del har jag inget problem med att starta och sedan cykla bland män. Startgrupperna för kvinnor är i nuläget så små och det är väldigt lätt att hamna ensam. Med lite män runtomkring finns det oftare en grupp att cykla med. Det gör hela resan från start till mål lite behagligare.
Sen vet jag inte vad jag tycker om alla dessa startbackar. På Lida är den relativt kort, så den gör vare sig från eller till. På Billingen tog de visserligen bort den till i år, men i Rättvik är den kvar. Visst att det är fint att cykla upp mot tornet i Rättvik, men tar man i lite för hårt, blir resterande 7 milen tuffa och extremt långa. Backen följs av runt tre mil relativt lättcyklade grusvägar. I likhet med Lida Loop, så ligger de fina stigarna och den mer tuffa terrängen i slutet. På Lida så har de gjort så för att de som cyklar de korta motionsloppen ska få en lätt bana. Varför kan jag tänka?
I Rättvik så kör de som startat i de korta motionsgrupperna bara slutet av banan. Där de fina och mer tekniska bitarna finns med. Nu är det inga svåra partier. Dalsland XC bjuder på mycket klurigare stigpartier. Jag kan tycka att alla distanser ska få samma tekniska utmaningar. Jag kan tänka mig att fler väljer att starta om det är stor variation. Så det inte blir som på Lida att man nästan kan köra de korta loppen på vilken cykel som helst. Lite Vasalopps stuk typ. Cykelvasadistanserna är lätta och ska vara så också. Det är det som karaktäriserar cyklevasorna.
Långloppens kortare sträckor, som inte ingår i någon cup, skulle kunna se ut mer som Satmaran. Där finns en stor variation av väg och stig som passar alla. Deras signum är just att vem som helst ska kunna cykla loppet. Det är dessutom på lagoma distansen 40-45 km. Det är tillräckligt långt så det tar mer än en timme att ta sig genom och tillräckligt kort så att vem som helst med lite kondition kan ta sig igenom på ett bra sätt.
Så till sommaren ser jag fram mot att ta mig an en Mörksuggejakt i Rättvik, men jag väljer att avstå den långa distansen med tre kilometer klättring i början. Istället kommer jag, om allt går enligt plan, ge mig på den kortare och trevligare 44 km distansen. Det blir en lagom stor utmaning som blir lagom lång att njuta av. Varför cykla tre mil som jag inte gillar, när jag inte behöver?