Det var inte mycket att vänta på, utan på söndagen drog vi iväg till Degerfors för att ta vid där sökandet dagen innan avslutades. Nu tog vi en lite annan väg in i skogen än vi tagit ut dagen innan. Det var för att vi visste sedan innan att det fanns en stig där. Vi har letat tidigare, men missat endurospåret med några tiotals meter. Vi fick riktigt fin cykling, men bitvis lite svår. Det finns fler stigar att välja på, så det blir en ny tur framöver.
På ett par ställen fick vi ta oss förbi stora blöta partier. Tids nog kommer det säkert gå att cykla förbi. Det fanns några stigar som anslöt till den tydligaste som vi cyklade på. Vi valde den tydligaste för möjligheten att komma fram någonstans ansåg vi bäst då.
Vi kom fram, på en för mig, känd stig och cyklade söderut. Nu ville jag kolla in en stig jag trodde ledde mellan två punkter. Vi vek in i skogen, från en mindre grusväg, och möttes av trätt blöt terräng. Det var till och med några mindre träbroar över vattendragen.
När väl det blöta försvann blev terrängen återigen magisk. Torr och fin stig som ringlade fram mellan tallarna. Vid ett ställe, den enda trixiga uppförsbacken på hela stigen, låg ett träd över stigen. Lite synd, för det hade varit kul med utmaningen som backen bjöd på. Efter den började ett lite mer kuperat avsnitt, innan det återigen blev slätt.
Vi kom fram till en stigkorsning och beslöt oss för att hålla höger. Åt det hållet fanns väg och vi var inte långt från den plats jag trodde vi skulle komma fram till. Det får helt enkelt bli en tur i närtid för att utforska stigen åt det vänstra hållet. Här övergick den smala stigen till mer körväg och vi kom fram där jag trott, vid Stora Fallet.
Som sagt, Degerfors har massor av stig att erbjuda, det gäller bara att hitta dom. Det här är också stigar som de flesta klarar att cykla. De partier som kan upplevas som lite svårare är få och relativt korta. Det går med enkelhet att gå förbi dem utan att det tar för lång tid.