Det är ju inte en helt obefogad fråga när det kommer till varför jag tränar så som jag gör.
Varför ger jag mig ut i alla möjliga väder för att cykla? Varför överhuvudtaget tillbringa så mycket tid, fokus och pengar för den delen på ett intresse som inte leder mig någonstans. Någon synbar, mätbar stans.
Det finns två primära anledningar till att jag cyklar de gånger och den tid jag gör det. Huvudsyftet, som jag anser är det viktigaste, oavsett vad man gör:
För att det är roligt! Det ger mig ett mervärde, det ger mig utmaning och det är gemenskap.
Det andra primära syftet, som inte är så illa att förakta, är för att jag mår så himla bra av det. Jag blir stark, jag blir uthållig och jag blir lugn. Det finns inget som botar så bra en stressig dag som att avsluta den med ett cykelpass. Helst ska det innebära lite tuffare och svårare terräng, speciellt om stressen är riktigt hög. Då flyttas fokus rätt snabbt till att vara här och nu. Det går inte att cykla genom ett stenparti, där varje tramptag noggrant måste anpassas till uppstickande stenar, om tankarna är någon annanstans än just där i stenröset. Jag är övertygad om att livet förlängs varje gång jag sätter mig på cykeln.
Löpningen har lite samma effekt, om den sker i terräng.
Det sekundära när det kommer till den träning jag utför är att jag vill ställa mig på startlinjen 2022. Jag vill inte bara stå där, jag vill delta, jag vill känna att jag hänger med. Jag vill uppnå känslan som infinner sig efter en tävling. En känsla av att ha klarat av det. Det går inte att köpa sig den känslan. Den kräver sin insats. Jag är villig att göra den insatsen.
Det andra sekundära är att jag gillar äventyr. De flesta typer av äventyr. Det är för det mesta alltför lite äventyr en vardag. Med träningen får jag äventyr mer eller mindre varenda dag. Alltid upptäcker jag något nytt. Tar en annan stig, en annan väg, träffar nya människor, kanske stannar och pratar med någon jag möter.
Så det är det allt handlar om: Att leva, inte bara vara vid liv…