Aldrig förr har jag lagt märke till hur snabbt världen förändras omkring mig. Det har helt enkelt inte funnits i mitt intresse. Den senaste tiden, året, har detta blivit alltmer påtagligt.
Vi vistas ju mycket i naturen. Utforskar nya marker, nya stigar och nya vägar. Man tänker att när man hittar en plats, så kommer den finnas i all oändlighet. Tar inte tillvara på tiden, just nu. Njuter av att den finns, just nu.
Hittade sent stigen i Linnebäck. Ett virrvarr av stigar som i princip såg ut som ett gammalt motionsspår. Längtade cykling en vinter och möttes av kalhygge på våren. Fina stigar i urskog, som försvann medans jag låg i ide.
Förra vintern började slutavverkning i skogen nära oss. Många stigar finns kvar, men några är förstörda bortom räddning.
För dryga veckan sedan började gallring i skogen bara en bit längre från oss. Skulle visa våra cykelvänner en ny rolig stig. Möttes av ett plockepinn med gallrat timmer. Tiden får utvisa hur stigen mår under stockar och ris. Förhoppningsvis har de varit varsamma med maskinerna.
Igår fick vi åter se att träden inte finns där för estetisk skull. De har ett annat syfte i livet om man säger så. En stig som vi cyklar mycket på onsdagar var nedbäddad under stock och ris. Hur bra stigen är uppmärkt får tiden utvisa. Min förhoppning är att den märkts ut, för att sparas. Det är även en viktig stig för områdets ryttare. Vi samsas bra om den stigen.
Det är med andra ord bäst att njuta av den fina natur vi vistas i. Den kommer förändras, både till det negativa, men kanske även till det positiva. Nya stigar kan skapas från spåren av de tunga maskinerna. En gallrad skog blir mer framkomlig.