I lördags fick vi för oss att hänga med Lördagsgänget från Nobel. Vi kom till samlingen och det bestämdes att vi skulle cykla mot Trindtorp och vidare norr om Granbergsdal. Tempot var rätt lugnt på grusvägarna, men inne i skogen blev det rätt högt. Jag fick stopp i en uppförsbacke och hade nog högsta pulsen på länge.
En kille som var med hade nog inte cyklat på ett tag. I alla fall inte i det tempot. Han fick kämpa för att hänga med. Terrängen sa han att han inte var så van vid heller. Vid Trindtorp, på Båsberget, är det riktigt stenigt. Jag undviker helst de stigarna, det finns andra som är mycket roligare.
Vi kom upp på högsta punkten och sen väntade härlig utförskörning mot Granbergsdal. Väl där hade tiden rusat ifrån oss. Tar tid när man behöver samla in fältet ofta. Vi tog därför en kortare sträckning på Kjells tur och tangerade Lersjöns södra strand. Fundering på vart vi skulle ta vägen efter det och någon sa ”Lerbacken”. Den backen hade jag aldrig kört, så det skulle bli kul att prova någonting nytt.
Transport från Granbergsdal till Lerängen på uppriven landsväg. Ska asfalteras om, men tills dess ligger det grovt kross på hela körbanan. Inte det lättaste underlaget att cykla fort på. Vid Lerängen gav vi oss uppför Lerbacken. Det var en utmaning vill jag lova. Trots däck som greppade bra fick jag gå långa sträckor. Hade helt enkelt inte ork i benen efter flera mil på stig. Att gå var inte mycket enklare, då jag fick gå på tå i branten. Det sved rejält i vaderna. Försökte cykla där det gick eftersom det i alla fall var mindre jobbigt än att gå.
Väl uppe var jag helt slut. Micke lyckades ändå cykla uppför nästan hela backen. Riktigt bra jobbat, men han fick sota för det i över ett dygn. Åkte vidare på fina stigar över Båsberget, men i Trindtorp vek Micke och jag av på grusväg. Tjänade kanske inte jätte mycket i tid, men kände mig lite stressad då vi skulle på kalas. Tur var väl det, för hade vi inte åkt på kalas hade jag nog legat raklång resten av dagen.