Den här helgen har bestått av stigcykling. Det är den allra roligaste cyklingen och där man märker mest utveckling. Speciellt när man kör samma stigar om och om igen.
I lördags efter lunch åkte jag och Micke rakt ut i skogen bakom huset. Vi bor riktigt bra när det kommer till friluftsaktiviteter. Vi behöver inte ta oss någonstans gör att kunna vandra och cykla i skog. Vi har den här där vi bor.
Vi tog stigen genom skogen mot Kyrkvägen och vidare på stig upp på Falbergshöjden. Där ansluter vi till Lunedsleden och cyklade den ända till Brattavägen. Det är stor skillnad på hur jag tog mig an stigar för två år sedan och även på hur jag körde dem för bara ett år sedan. Jag vågar mer och klarar av mer. Har mer styrka i benen uppför och högre fart när jag kör nedför. Tro det eller ej, men fart skapar kontroll, speciellt nedför.
Vid något tillfälle backade jag och testade en annan linje i uppförsbacken, men klarade det dock inte. Får bli mer övning just där en annan gång.
Vädret har ju varit helt fantastiskt den här helgen och svetten ram nästan om oss när vi cyklade. Det går åt mycket vatten då. Vid vägen som går mot Bratta vände vi och åkte samma väg tillbaka. Leden och stigen upp på Falbergshöjden har jag aldrig kört från norr till söder, så det gjorde vi nu. Den var riktigt rolig åt det hållet. Avslutas med en härlig floowig downhill. Får bli fler gånger helt enkelt. Man ska ju göra mer av det som är kul liksom.
Igår blev det än mer stig, men först en lång transport på asfaltsväg. På förmiddagen drog Micke och jag iväg mot Båsbergen. Jag har cyklat där en gång tidigare, för ca 1,5 år sedan. Då i sällskap med Annika och Therese. Jag kommer ihåg att det bitvis var riktigt blött och svårt att cykla, men bitvis var det hur fin stig som helst.
Det finns markerade stigar på Båsbergen, men det håll vi åkte åt, syns de dåligt. Jag och Micke åkte åt samma håll. De blöta och svåra partierna gick mycket lättare den här gången. Visst var det svårt att ta sig fram på vissa ställen, men merparten av de trassliga partierna kom jag faktiskt fram på.
En bit norr om Trindtorp får man dessutom lön för mödan när man står på kalhygget och ser flera mil västerut. Stannar man till en stund och njuter lite, så får man ett helt annat perspektiv på cyklingen. Det är liksom inte bara jobbigt och svårt. Det ger dessutom lugn och glädje. Vi följde blå stig på Trailforks, men bitvis hade den nog behövt vara svart. På ett annat ställe, där vi följde röd, var den inte svårare än blå. Det beror så mycket på vem som loggar stigarna.
Nästa gång jag cyklar på Båsbergen, ska jag följa någon av de markerade leder som finns. Det finns Gul, Röd, Grön och Vit, vad jag vet. Kan finnas någon mer. Skulle så gärna vilja veta vart de startar. Får kanske fråga någon i klubben om det. De har ju cyklat en det tidigare.
Vi fick i alla fall till två dagar med fin cykling och mycket stig. En perfekt helg helt enkelt.