helenasahlqvist.se

Cykelvasan är förbi för i år och jag har återgått till jobbet. Den här gången var jag inte så sugen på att åka när det väl närmade sig. Jag körde givetvis ändå, utan någon specifik plan eller strategi för hur jag skulle disponera loppet. Hade en tanke på att jag ändå skulle vara snabbare än tidigare år, men annars var det helt oplanerat.

Fick riktigt bra väder när jag skulle starta. Solen värmde lagom mycket och det hade torkat upp efter regnet dagen innan. Vinden skulle jag dessutom ha i ryggen hela vägen från Sälen till Mora. Det hade blåst fruktansvärt mycket eftermiddagen innan, träd hade farit över vägarna lite hör och var. På campingen tog nästan alla ner sina markiser och tält. Några blåste till och med sönder.

Jag startade och kände direkt att cykeln inte rullade som den skulle. En bit från start, när det blir lite tystar runtomkring, hörde jag att bromsen låg på. Tänkte att det nog var smuts, som skulle lossna när jag bromsade i nedförsbackarna. Problemet med Vasan är att det bara är uppförsbackar första milen, sen är inte nedförsbackarna tillräckligt brant för att man ska kunna ligga och bromsa bort skräp nästkommande mil.

Vid andra kontrollen, i Mångsbodarna, stannade jag för att se över bromsen. Lokaliserade oljudet till bakbromsen, men hittade inget skräp. Justerade hjulet lite och drog vidare. Ingen skillnad, utan bromsen fortsatte ligga på, inte hela varvet runt, men ändå lite. Nedförsbackarna mot Tennänget gick utan större problem. Jag hade kört riktigt snabbt hittills och försökte hålla samma höga snittfart. Delsträckan mot Risberg är dock rätt knixig och avslutas med en lång, seg backe, så tiden rann iväg något.

I Risberg stod mamma och pappa och hejade, jag fyllde på med sportdryck, försökte en sista gång justera bakhjulet och drog vidare. Det gick nog lite lättare, men helt bra var det inte. När jag kört halva loppet, någonstans mellan Risberg och Evertsberg, började det kännas långt. Jag hamnade ofta i ett led , som egentligen gick lite långsamt, men orkade inte gå ut och köra om. Ibland kom det snabbare cyklister, men över lag höll vi ett och samma tempo hela tiden. Ett lite för långsamt tempo för mig.

Här och var stod det cyklister, som väl seedat in sig i en allt för snabb startgrupp. De pustade ut och lät oss passera. Startgrupp 28 måste varit en seedningsgrupp. Vi började passera dem efter Risberg och de hade inte samma klipp i benen som resterande cyklister hade. Minns för två år sedan, när jag var en av dem. En som seedat in sig i startgrupp 20 och blev passerad av massor av snabba cyklister. Det känns tungt. Då är det enklare att köra i rätt startgrupp och ha ett tempo som de runtomkring har.

I Evertsberg stannade jag inte. Vinkade åt familjen som stod och hejade och drog vidare nedför backarna mot Vasslan. Visste att de två tyngsta backarna på hela sträckan skulle komma innan Oxberg. Njöt av att äntligen få vila lite längre sträcka.

Lundbäcksbackarna kommer först och jag höll ett för mig bra tempo uppför. Den är lång, men inte oöverkomlig. Nästa backe är värre, en rak grusväg som aldrig tycks ta slut. Jag hade dock bra fart även där och passerade en del cyklister. Började dock bli riktigt trött och less på loppet. Susade nedför backen mot Oxberg och stannade för att fylla på flaskan med vatten.

Pratade med familjen och frågade hur jag låg till. Fick positiva resultat och satsade vidare. Innan Hökberg tog dock de sista krafterna slut. Nacken började värka, huvudet kändes tungt och min högra höft som jag haft problem med några veckor ville inte cykla längre. Nu gick det riktigt sakta och istället för att hålla jämt tempo, sackade jag efter ordentligt. Även om jag tryckte på lite extra i de lätta partierna fick jag inte upp farten. Stannade som hastigast i Hökberg och så blev det ett längre kaffestopp i Eldris. Tänkte att lite kaffe kunde sätta fart på kroppen sista biten, men det hände ingenting. Efter Eldris var det ny bansträckning en bit. Vet inte om det gjorde banan längre, kortare, snabbare eller långsammare.

När man kommer in i Hemusområdet är det runt 4 km kvar av loppet. Där börjar hoppet tändas om att målet ändå är nära. Kilometer efter kilometer segas förbi och när man rullar över campingen är det enbart en ynka kilometer till vilan. Sista biten går på asfalt och det känns skönt att hjulen äntligen rullar lätt under kroppen. Sista hundra meterna tryckte jag på lite extra.

Gick genom målfållan för att bli av med chipp och få min medalj. Sen letade jag febrilt efter bordet med bullar och muffins. Hittade det inte, så de hade troligtvis dragit ner på det. I år serverades det inte heller mjölk vid målet. Det är annars så gott att dricka för att försöka få tillbaka lite energi. Hittade till slut en banan som Preem delad ut. Fyllde på en flaska med vatten och gick för att möta upp familjen.

Hittade dem och vi satte oss i en gräsbevuxen slänt utmed gatan. Jag låg där och kunde inte röra mig på en lång stund. Har nog aldrig bränt så mycket energi som den här gången. Vi hämtade ut våra diplom och linkade mot bilen. Blev erbjudan att köpa en cykel från en medtävlande som gick bredvid oss. Han skulle aldrig mer göra om det sa han. Han skulle hålla sig till slät landsväg framöver. Det var där han hörde hemma.

På vägen tillbaka till Sälen stannade vi för att fika vid en sjö. Jag fick inte ner annat än kaffe. Mådde fortfarande illa efter loppet. Pillade i mig lite godis efter en stund i bilen och började sakta återhämta mig. Det gick dock riktigt långsamt och inte förrän på tisdagen, igår, hade krafterna återvänt helt.

Nu får det dröja några år innan jag står där på start igen. Kanske kan det bli en kort Vasa om något av barnen vill åka, men den långa får vänta. Jag landade på tiden 4:25:54. Det är 37 sekunder långsammare än för två år sedan. Då var bansträckningen lite annorlunda, och jag tror den blivit långsammare med åren, när mer och mer av sträckningen flyttats från grus och asfaltsväg till stigliknande underlag. Jag slog Micke med mindre än två minuter, så än är jag lite snabbare än honom. Vi hade dock helt olika väder, så han hade kanske varit snabbare med lika förutsättningar.

Nu stänger vi Vasaloppsdörren för den här gången, blickar framåt och njuter av att cykla för skojs skull.