Jag har tänkt rätt länge att jag skulle vara med och cykla i någon av de grupper som Karlskogacyklisterna anordnar. Eller kanske inte direkt de som ordnar med dem, men det är i alla fall cykling, i Karlskoga, med delvis klubbmedlemmar. Det är bara det lilla hindret att verkligen ta sig iväg. Jag är inte den mest sociala av människor, utan lite försiktig när det kommer till nya saker. Jag är helt enkelt lite seg i starten. 

Planen förra vintern var att hänga på Onsdagsgruppen så snart det blev ljust på kvällarna. Den tidpunkten kom lagom tills jag blev sjukskriven på grund av någon form av utmattning. Sen gick sommaren och även hösten. Krånglade med lite kost i höstas och cyklade inte särskilt mycket. 

Senaste veckan hade jag bestämt mig. Jag skulle hänga på kommande onsdag. Så igår skyndade jag mig hem efter jobbet. Fixade mat och lastade bilen med mina cykeltibbehör. Cykeln lastade Micke när han tvätta bilen. Så åkte jag in till stan och kom lagom några minuter innan gruppen skulle dra iväg. 

Jag var varmt välkommen och vi var tre tjejer som var med den här dagen. Därutöver fyra karlar, så ingen stor grupp direkt. Det kanske var bra det, för det var en superhärlig stämning och tempot var helt ok. Körde dock nästan slut på mig första kilometern då jag inte hade koll på upplägget. 

Vi körde grusväg blandat med stig. Körde på för mig kända stigar och även tre nya som jag tänkt köra nu i vår. Fick jag flera ”att göra” punkter avbockade på en och samma kväll. Rundade Råhöjden, en stig jag laddat upp på Trailforks förra sommaren, och återvände till stan. Inga större missöden på vägen och orken hade jag. 

Upplägget är bra, då de före och efter stigpartier väntar in bakomvarande. Det finns även tid för återhämtning, vilket gör att de som vill kan trycka på lite extra där de känner för det. 

Kommer definitivt återkomma till Onsdagsgruppen, för det var kul att cykla med andra. Ett hårt pass blev det för mig också, med hög snittpuls. Polarappen visade att passet varit Extremt och rekommenderar tre dagar återhämtning. Såhär tolv timmar efter passet svettas jag nästan fortfarande 😉

0 svar på ”Första gången, att våga ta steget”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *