Det är lite svårt att få hjärnan att förstå att det är 25 år sedan jag tävlade på skidor senast. Det är inte lätt att tänka om, att kriga för varje meter och bli helt slut på mindre än en kilometer.
I fredags, när vi lämnat av Lina vid Innebandyträningen, fortsatte jag, Emil och Micke till Nobel för att åka skidor. Det var inte så mycket snö och spåren var inte så bra heller. Jag hade vallat skidorna i torsdags, men skulle lagt på ett lager fäste till. Vallorna glömdes dock hemma, så det blev stakträning runt spåret. Tur är att det inte är några backar alls på det dryga två kilometer långa spåret. Micke och Emil åkte ett varv och jag körde två.
I går, lördag, förmiddag åkte Micke och av till Hultet utanför Kristinehamn för att testa spåren där. Hade hört från mina arbetskamrater som bor i Kristinehamn att de fått mer snö där än här. Det såg så ut och det var inga genomslag alls i spåret. Däremot var de rätt mjuka, så det var jobbigt att åka. Samt att stavarna sjönk ner i den mjuka snön. Jag hade fått på lite mer valla, men inte tillräckligt. Vi valde att ta femkilometersbanan. Den var riktigt kuperad och min balans var obefintlig. Fick kämpa för att stå på benen i utförskörningarna. Armarna gjorde jätteont efter stakningen dagen innan och det var ingen trevlig tur. I övrigt var banan rätt kul och bara man blir mer tränad går det nog bättre.
Började fundera på hur jag orkat åka när jag var liten. Då åkte jag bra mycket längre än fem kilometer åt gången. Veckan vi var på träningsläger i Björnliden i norra Dalarna körde vi dessutom två pass per dag. Ovana muskler helt klart, som bara är cykeltränade dessutom. Kroppen började ömma allt mer på eftermiddagen och kvällen.
Idag var det sista dagen med skidåkning den här helgen. Kroppen hade vilat lite under natten och idag var jag inte lika öm. Hade fundering imorse på om jag skulle ta cykeln istället för skidorna på dagens träning. Efter långt överläggande, med mig själv, kom jag fram till att ta skidorna. Ska bli varmt på onsdag och vi vet ju inte när det blir skidföre igen.
Har varit sugen i flera dagar på att åka till Råbäck utanför Degerfors. Är ju kul att testa nya ställen, även när det kommer till skidåkning. Åkte vid tretiden när det fortfarande var ljust. När vi kom fram var det bara två bilar till på parkeringen. Hade faktiskt förväntat mig fler eftersom spåren fått bra recension på skidspar.se. Någon hade även skrivit att det var uppkört och det syntes att många ville åka skidor.
Spåret började med lätt uppförsåkning. Inga problem för nu hade jag äntligen fått på ordentligt med valla under skidorna. Armarna kändes ok och benen likaså. Nu började hjärnan äntligen komma på hur det fungerar med skidåkning. Kroppen började också minnas hur tekniken skulle vara. Banan i Råbäck kan vara den roligaste jag åkt. Små uppförsbackar och en fin lång och lagom brant utförsbacke när man nästan var runt. Spåret mätte runt 2,7 km. Visst att det var en del som kört, men spårkanterna var intakta och stavfästet mer än godkänt. Det var länge sedan skidåkningen var så kul. Micke gick av efter ett varv, men jag fortsatte ett till och hade kunnat åka ett eller två till.
Nu måste jag bara hitta lite mer balans och träna upp musklerna lite. Hoppas att vintern inte är slut riktigt än också för nu har jag ju äntligen börjat få till det.