Ibland blir man aldrig riktigt nöjd. Man har uträttat något, men ändå gnager tanken att det borde gå att göra mycket bättre.
I måndags hittade jag ju en slinga i skogen, som sträcker sig över 2,9 km. Nu funderar jag på hur jag kan få sträckan att bli över tre kilometer. En slinga på 3,3 skulle vara optimalt. Det betyder nämligen tre varv för att skrapa ihop en mil. En mil är perfekt sträcka att springa, om jag vill sätta upp ett tydligt mål med min löpning.
Jag har sprungit en mil i streck en gång tidigare. Då sprang jag drygt tre varv runt byn. Den banan är verkligen inte rolig eftersom den går på lika delar asfalt som grusväg. Jag gillar inte de underlagen när jag springer. Jag vill springa i skogen.
Slingan måste dessutom även lämpa sig för MTB. Hade det bara gällt löpning hade det varit mycket enklare. Vår skog dignar nämligen av nedblåsta träd som ingen tar reda på. Dessa träd ligger så fint över några av våra bästa stigar. Att vänta på förmultning kommer ta alltför lång tid.
Nu vänder sig tankarna i huvudet och stretar med bansträckningen. Vad händer om jag drar lite i sträckan där och kanske lite där? Jag har en svag bild av hur jag kan lägga kanske två hundra meter till banan, men vet inte om det är helt möjligt. Det skulle innebära ett par höjdmeter till som ska tas och det gör ju inte så mycket.
Visst, man kan ju starta upp banan och sen utveckla den. Det skulle ju dock vara kul att den är optimal redan från början.
Jag får nog ge mig ut i skogen i helgen igen, med GPSen på och mäta och klura. Grejen är den att jag enbart vill använda en sträcka, en gång, inte var sig korsa eller möta mig själv någonstans.