helenasahlqvist.se

Det började egentligen lite smått i april. Jag gjorde terminens, för mig, sista tenta. Det blev spiken i kistan för vad jag anser att Universitetsstudier INTE ska handla om. Jag kan fortfarande inte förstå hur en utbildning på den nivån får hålla så extremt låg nivå. Lärarna, inte alla, har varit rent av usla på pedagogik. De är säkert duktiga i det yrke de är utbildade för, men riktigt dåliga på att föra kunskapen vidare.
Sur som jag var, på att tentan saknade värden för att kunna lösa uppgiften, drog jag iväg en spontanansökan på ett arbete jag hade behörighet för.
Jag använde mig av det jag lärt mig i en kurs i Proffesional skills, nämligen att skriva ett personligt brev.
Jag började arbeta på mitt gamla jobb med ett korttidsprojekt och insåg att jag saknar dess rutiner. Man går upp på morgonen, skjutsar barnen till skola/dagis, åker och arbetar åtta timmar, åker hem, fixar lite i hemmet, nattar barn och mår allmänt bra. Den rutinen kan man inte riktigt simulera när man pluggar. Jag fungerar helt enkelt inte så.
Så för två veckor sedan, när jag precis slängt iväg min andra ansökan, ringer telefonen. Det är personalchefen (eller nåt liknande) på Karlskoga Kommun som ringer och säger att de vill träffa mig för en intervju. Visst vill jag det. Onsdag för en vecka sedan var jag där, klockan åtta på morgonen. När jag gick därifrån kände jag att loppet var kört. Det gick så himla dåligt.
Fick besked i fredags att de ville träffa mig igen, jag hade gått vidare. Nytt möte i måndags, tillsammans med den Placeringsassistenten som kommer arbeta tillsammans med den nya. Fick riktigt bra kontakt med både henne och chefen. Kände mig inte helt lost när jag lämnade lokalerna. Det skulle dröja ca 1,5 vecka innan jag skulle få svar antingen, eller.
Idag ringde chefen, klockan 13.15 och meddelade att jag fått jobbet. GGGGGAAAAAAAHHHHHHHH!!!!
Helt otroligt! Jag ville ändå tänka över mitt beslut och lönen de erbjöd, så jag skulle få till imorgon på mig.
Jag funderade en halvtimme, sen ringde jag upp och sa att jag tog det. Det var äkta glädje jag hörde hos den jag pratade med, min blivande chef.
Av 120 sökande till tjänsten, fick jag jobbet. Ett jobb som innebär ett kliv in till stans största arbetsgivare, en lön jag kan jobba upp genom åren och ett än mer hektiskt liv. Jag kommer fortsätta studera, om än på distans och med nedtrappad hastighet. Jag får ta det som det kommer helt enkelt. Jag är inte rädd för att misslyckas, man får alltid en chans till.
Det som gör mig lite sorgsen är att jag inte kommer stå bredvid mina nyvunna vänner och kämpa mig genom utbildningen med dem.

Den 18/6 kommer jag börja min nya tjänst på Karlskoga Kommun, som Placeringsassistent. Ett arbete som kommer innebära mycket kontakt med föräldrar som vill placera och omplacera sina barn inom barnomsorgen. Jag kommer få mycket frågor om regler och rutiner och säkerligen många upprörda och arga kommentarer. Det är lika bra att vara förberedd, bäst jag sätter mig ner och skriver en lista på saker jag undrar över.

Nej, nu ska jag sortera skor. Imorgon ska jag åka och shoppa lite nya kläder…..