Idag tänkte jag att jag skulle cykla eller springa.
Det blev cykeln som drog det längsta strået. Visste bara inte vart jag skulle ta vägen. Efter fundering kom jag på att jag skulle ta gamla E18 till Pottermyrsvägen och åka grusvägen mot Pottermyren. Där Lunedstrampen korsade vägen tog jag av västerut på den upp mot Falbergshöjden. Trodde inte det skulle vara så dålig terräng som det var. Massor av flyttblock, så att cykla var i det närmsta uteslutet.
Så jag fick leda cykeln den mesta delen av leden. Så helt plötsligt, inne i ett naturreservat gick stigen i det närmsta lodrätt uppför.
Halvägs upp i branten stod en liten bänk att vila vid och en skylt mot söder. Där inne hade tydligen en Kalle på höjden bott fram till 1930.
Där tog jag en lite längre paus innan jag tryckte cykeln uppför den sista branten. Väl uppe var det bara nedför Falbergshöjden kvar. Här trodde jag att stigen skulle vara cykelbar, men icke. Bitvis kunde jag rulla nedför, men mesta biten fick jag gå. Väl ute på Paddtjärnsvägen var det bara att cykla i full fart.
En jobbig tur för ben och armar, men nyttig för skallbenet. Ingen tanke fanns på att ge upp och vända om.
0 svar på ”Lunedstrampen, har inget med cykel att göra”