helenasahlqvist.se

Igår var det dags för Kilsbergen Trailrun. En löptävling på 14 kilometer på stig som jag deltagit i en gång tidigare. Loppet går på en rundslinga på Bergslagsleden i Ånnaboda. Terrängen är blandad, upp, ner, fina stigar, steniga stigar, rotiga stigar och lite grusväg. När tre kilometer återstår av loppet kommer man till slalombacken i Storstenshöjden. Backen ska bestigas och sen väntar runt två kilometer löpning mot målet. 

Målet med dagen var att slå tiden jag fick förra gången. Då kom jag i mål efte drygt 1:50. Taktiken för dagen var att gå ut lugnt för att periodisera krafterna. Jag ville vara pigg nästan hela vägen, för att ta ut det sista mot slutet.

Starten gick, jag tog det lugnt och stressade inte. Första kilometern gick på tok för snabbt och jag försökte justera ned tempot lite. De första två kilometerna går på asfalt, så det är lätt att springa på för snabbt. Andra kilometern gick ändå snabbare. Det kändes inte bra alls, jag ville ju gå ut lugnt för att ha krut kvar sen. 

Vi vek in på Bergslagsleden och det gick lätt i början. Min plan var att gå uppför för att orka springa på platten och utför. Det tog inte lång stund i löpningen nedför som hållet kom. Det knöt sig straxt under revbenen på högersidan. Jag ville inte börja gå, så jag fokuserade på att andas och spänna magmusklerna. Det hjälpte inte mycket. Hållet försvann inte förrän några kilometer in på Bergslagsleden. När det blev lättare underlag där det inte blev så mycket stötar. Lärdom: Spring mer med rötter och stenar, framförallt lätt utför. 

När väl hållet försvunnit gicknlöpnimgen lättare. Jag kände även en enorm glädje att springa. Tempot hade sänkts rejält, men jag hittade en grupp löpare och höll mig till dem. Vi passerade en hel del andra. Säker de som gått ut hårt i början. 

När vi kommit lite drygt 8 kilometer kom vi fram till kontrollen i Suttarboda. Där satt min hejaklack bestående av Micke, mamma och pappa. Så Annika som hejade på maken Bengt. Vi ändrade riktning och sprang blå led tillbaka till Ånnaboda. Den biten av sträckan är lite lättare. Några stenkistor fanns det som jag inte hade vågat cykla genom. Kände mig låg på energi. Hade förväntat mig sportdryck vid kontrollen, men där fanns bara vatten och gummibjörnar. Hade packat med ett par Rollokolor i mitt midjebälte innan start. Tänkte att de kunde vara bra att ha. Tog en kola och sög på den. Söt, gräddig och energigivande. 

Nästa kontroll var dalstationen vid Södra Storstenshöjden. Nu skulle backen besegras. Tog energidryck och satte av uppför backen. Sprang om några medtävlande innan jag växlade till att gå. Valde ett tempo jag trodde skulle hålla hela backen upp. Fick in en rolig gång med svängande armar och kutande rygg. Såg säkert riktigt rolig ut, men snabbt gick det.

Gick om rätt många där i backen. När lite drygt halva backen besegrats såg jag en välbekant vad framför mig. Det var min svåger, Bengt, som jag snart var ikapp. Hade inte för allt i världen trott att jag skulle komma ikapp honom. Hejade lite uppmuntrande på honom och passerade. Han hade bränt alla sina krafter. Sista biten av backen är så brant att man nästan måste hålla i sig med händerna. Det är inte många steg kvar då innan man rundar storstenen på toppen. Där återstår ca 2,5 km av loppet. 

Jag rundade stenen och begav mig av utför på norra sidan. Det är brant och jag hade svårt att hålla hög fart. När jag väl var på plan mark var jag nästintill stum. Sprang en liten bit, gick uppför och vek av på asfaltsvägen runt Ånnabodasjön. Sprang en lång bit, gick uppför sista backen och över parkeringen. Sen sprang jag fram till målet, påhejandes av min lilla hejarklack. 

Ett par minuter bakom gick Bengt i mål. En fin prestation med tanke på att han inte tränat alls på länge. Jag är extremt nöj då jag slutade på en lite bättre tidning förra gången. Nu hade de dessutom förlängt banan med ett par hundra meter.