Om man tar vägen norrut från Karlskoga. Den vägen som går mot Grythyttan och Hällefors. Då kommer man efter nästan två mil till en liten by som heter Kedjeåsen. Precis som namnet antyder ligger byn på en ås, en rullstensås som består av mestadels sand och grus. Större stenar får man se sig om ganska långt efter. Inte nog med att marken är av sand och grus. Naturen består av tallar i olika storlekar. Rätt så gles skog där stigar ringlar härligt mellan träden.
Jag har orienterat vid Kedjeåsen ett par gånger. Första gången gick det inget vidare, jag missade den enklaste kontrollen på hela kartan. Kanske just därför, den var för lätt. Eller också var det jag som läste helt fel. Jag tror mer på det sistnämnda. Jag var på fel stig helt enkelt. Vet inte hur många gånger jag sprang fram och tillbaka och undrade varför jag aldrig såg kontrollen.
Nästa gång var vi där med barnen och sprang orientering. Den gången gick det mycket bättre. Vi lät barnen läsa karta och de tog sig runt banan utan problem. Kontrollen jag missat fanns med, men den här gången navigerade Lina rakt på. Det jag minns från Kedjeåsen och skogen där var underlaget och alla stigar som löpte i samtliga väderstreck. Nu när jag börjat se skogar från ett annat perspektiv, med cyklistens ögon, ville jag dit igen.
I Påskhelgen fick jag så tillfälle att bege mig dit. Vi lastade cyklarna på taket, packade ryggsäcken med fika. Vi hade solen med oss och vi var lite ovana vid att det var så varmt ute. Hela Påskhelgen kunde vi njuta av nästintill sommarvärme. Det är inget vi är bortskämda med i april direkt.
Vi parkerade vid fotbollsplanen, lastade av cyklarna och gav oss av ut i tallskogen. Hedmark skulle man nästan kunna säga att det är. Jag hade telefonen laddad med GPX fil jag hittat på Strava och på en av mina gamla orienteringskartor hade jag rutten uppritad. Terrängen var lättcyklad, men det blev en hel del stopp för att se åt vilket håll vi skulle cykla.
Första biten gick genom ett grustag. Innan man korsar vägen är det bara en backe utför som är lite brant. Vi hamnade dock på fel stig, men kom utan problem rätt ändå. På andra sidan vägen var det mer vanlig stig, i vanlig terräng. Dock utan stenblock och oändligt med rötter som vi har på många stigar närmre stan. Ett par backar uppför och nedför stötte vi på, men som helhet är det lättcyklat på åsen. Fina torra stigar och bara ett parti med mer sten.
Ett par träd fick vi antingen ta oss runt eller gå över, men jag anar att de kommer vara borta inom kort. När vi återigen korsat vägen hade vi tillryggalagt halva sträckan vi skulle cykla. Det var dags att leta fikaställe. Cyklar man med barn är det bra att ha fika med. Att cykla ska vara roligt och har man något att äta och dricka förgyller det vilket tillfälle som helst.
Det visade sig inte vara alltför lätt att hitta ett lämpligt ställe att fika på. Vi såg inte till vare sig några nedfallna träd eller större stenar att sitta på. Till slut fick vi sätta oss rakt ner i blåbärsriset. Det smakade i alla fall gott med fika i värmen. Med energi i kroppen fortsatte vi mot bilen. Sista biten avslutades nästintill utan att ta några höjdmeter alls. Hela sträckan blev runt åtta kilometer. Det är inte mycket av det som består av väg, så merparten är fin stig. Vi valde att cykla den korta slingan. Finns en loop att lägga på söderut, så blir hela sträckan runt tolv kilometer. Den kommer jag cykla en annan gång och utan barn.
Slingan är inte uppmärkt utan kräver antingen GPX fil eller en karta. Har man inget av det kan en lokal guide vara bra. Om det nu finns någon att få tag på. För den som cyklat i Bergslagens cyklings område Hjulsjö, så är Kedjeåsen rätt liknande naturen där.
Jag förundras ofta över hur fin cykling vi egentligen har, inte så långt hemifrån. Vi behöver inte åka miltals för att uppleva släta, fina stigar. Det gäller bara att ha ögonen öppna och börja söka där man står…