Igår var åter en sån dag jag smet från jobbet lite tidigare. Det bästa med flex är just att man kan flexa ut lite tidigare och unna sig lite ledig tid.
Åkte hem, drog igång en tvättmaskin och begav mig ut på vägarna med cykeln. Hade hoppats på att det mesta av isen på vägarna smält bort. Det hade det inte, så det blev inte riktigt lika långt pass som jag tänkt från början. Hade med mig lampa och batteri, men kom hem långt innan det blev mörkt.
Planen var att se om det gick att cykla på Klarakällavägen. Är några riktigt tunga backar innan man kommer fram till den vägen. Hade rätt bra tryck i benen, så någon form av kondition och benstyrka har jag ändå i behåll.
Klarakällavägen var inte plogad, men det hade åkt bilar där. Jag tänkte att jag cyklar så långt det är möjligt. Hade jag riktigt tur skulle jag ta mig ända till Bodalen.
Spåret var bitvis löst och jag cyklade mer i sidled än rakt fram. Spännande känsla när framhjulet smiter iväg åt sidan och inte hittar grepp i underlaget. Ger riktigt bra träning för överkroppen att parera de släppen. Bitvis var underlaget fast och även isigt på sina ställen. Is är verkligen att föredra just nu. Med alla dubb som är i däcken är fästet inga problem.
Vid en vändplan, långt in i skogen, tog turen slut. Därifrån var vägen ospårad. Jag fick vända och beslutade mig att rulla hem. Var inte så sugen på att testa fler vägar och en timma rull fick räcka. Då hann jag även tvätta av cykeln som inte sett vattenslangen på några månader.
Det viktigaste igår var verkligen inte att få mil i benen. Det viktigaste var att återhämta sig en stund från annat som tar energi i livet. För mig är cyklingen ren återhämtning vissa dagar. När underlaget är så lynnigt som det var igår, finns inte rum för andra tankar än de som behövas för att bemästra underlaget. Far tankarna iväg ligger man och sprattlar på marken.
Nu längtar jag efter mer vår, bara vägar och fågelkvitter som överröstar allt annat.