Igår stämplade jag ut oktober med nästan två timmar i regn, blåst och mörker. Jag skyndade mig hem från jobbet för att kanske hinna cykla en stund i ljus. Molnen rullade dock in och det blev mörkt innan jag hunnit speciellt långt. Efter bara ett par kilometer började även regnet dugga lite försiktigt.
Jag hade planerat en runda, som är ca 37 kilometer lång. Planen var att köra så snabbt jag bara kan. Jag behöver nämligen få upp farten i benen. Jag tycker jag cyklar alldeles för sakta på väg. Jag har helt enkelt kommit in i ett bekvämlighetstempo och det är svårt att komma därifrån.
När jag passerat Bodalen tilltog regnet. Mörkret var för länge sedan kompakt och jag hade lampan på styret på svagt ljus. Allt för att spara batteriet så länge som möjligt. Jag hade bara hunnit få i lite ström på morgonen och hade ingen aning om hur länge det skulle räcka. Visste att det i alla fall var långt ifrån fullt.
Det är lite speciellt att cykla i mörker. Det är skönt på något vis, för det är svårare att orientera sig. Man ser inte slutet på backarna och det är rätt skönt mentalt.
När jag passerat under järnvägen, nästan ända nere i Björneborg, fick jag slita ordentligt. Vägen var nyligen sladdad och däcken sjönk ner i det mjuka gruset. Leran sprutade runt cykeln och jag var blöt ända in på kroppen. När jag vek av åt vänster andades jag ut och hade åter hård grusväg under hjulen.
Vid stigen mot Gryten tände jag för första gången även lampan på hjälmen. Oj vilket ljus det blev. Nästintill som dagsljus. Det var inga problem att se stigen framför mig innan jag kom fram till den lilla sjön. Där stannade jag och tog ett par bilder och cyklade vidare hem.
Vid järnvägsövergången i Ängebäck fick jag stanna för att vänta på tåget. Där sa även batteriet upp sig till lampan på styret. Ingen förvarning bara ett snabbt slocknande. Hade tagit med Mickes batteri, så jag bytte snabbt till det. Är inte lika lampor, men som tur var fungerade det. Har ju visserligen lampan på hjälmen, men vid möte med bilar är det enklare att rikta om ljuset på styret.
Sista biten gick rätt lätt, men jag försökte ta i ordentligt så jag skulle bli riktigt trött. Ett par kilometer hemifrån sa även klockan upp sig på grund av svagt batteri och stängde av GPS:en. Lite synd att inte få med hela sträckan, men inget det gick att göra mycket åt. Passet var gjort och jag var fruktansvärt trött.
Oktobers timmar är därmed räknade. Drygt 27 timmar har jag skrapat ihop på cykeln ute. Det får bli godkänt för oktober.
