helenasahlqvist.se

Igår var det dags för årets upplaga av Svartåtrampet. Förra året gick loppet, eller rättare träningen med tidtagning, i november. Det hade snöat några dagar innan och det var riktigt ruggigt väder. Snön hade förvisso smält, men det regnade och på banans högsta punkt kom det snöblandat regn.

Vädret igår var bra mycket bättre. Nog för att det var dimmigt när vi åkte hemifrån, men i Degerfors sken solen. I Svartå var det också soligt, men inte så varmt. Det känns att vintern är nära nu. Det är isande vindar trots solen och den värmer inte lika mycket längre. Kontraster mot förra helgen då vi cyklade i korta ben och korta ärmar.

Vi anmälde oss och det var dags för start. Jag försökte värma upp lite innan, men det var svårt. Jag har aldrig varit bra på att värma upp, någonsin. Kanske mina andraplatsen beror på just det 😉

Vi fick starta och jag gav mig av bland de första. Hade egentligen inte tänkt starta så tidigt, men jag stod så till att det blev så. Försökte ta det lugnt eftersom jag tröttnat så tidigt förra året. Då susade Elisabeth förbi i första uppförsbacken. I år var hon inte med, men däremot var det fler klubbkompisar på start.

Det föll väl ut att ta det lugnt i början. Jag höll mig bakom ett par som såg ut att köra ihop. I första uppförsbacken gick jag dock om eftersom tempot var alltför lågt. Kom in på stigen som jag släppte förbi Elisabeth på förra året och var mycket piggare än sist. Märkte dock rätt snart att jag hade på tok för mycket luft i däcken.

Susade nedför första riktigt fina backen och ut på en grusväg. Där tog jag det riktigt lugnt i uppförsbacken och försökte spara på krafterna. När vägen svängde vänster kom Claes från klubben ikapp och drog förbi. Nu övergick banan till bredare stig. Underlaget var ojämt, riktigt ojämt. Kom ihåg från förra året att det var så en lång bit. Det är i princip det jag kom ihåg från då. Tänkte att jag skulle testa att hålla Claes rygg en bit. Men underlaget tillsammans med mina hårda däck gjorde det bara jobbigt. Fick inte alls ned den kraften jag hade i benen i underlaget.

Syran gjorde sig påmind flera gånger och jag fick sakta av. När stigpartiet var slut och det åter var grusväg, kom Micke och drog förbi. Jag funderade inte ens på att försöka hänga på. Jag hade alltför trötta ben.

Vid andra kontrollen skulle vi åter in på stig och jag släppte före några cyklister. Ingen vits att jag låg och bromsade upp de andra. Sören från klubben lät jag vara kvar bakom. Jag brukar vara lite snabbare i skogen än honom. Jag höll honom på behändigt avstånd, men när vi åter var ute på väg fick han gå om. Jag stannade för att ta av ett lager vantar och buffen jag haft under hjälmen.  Av någon anledning klär jag mig alltid för varmt.

Några kilometer längre fram stannade jag igen. Den här gången för att pysa ut lite luft ur bakdäcket. Det var helt enkelt för stötigt att cykla längre. Med mindre luft gick det lättare och jag tog mig hela vägen i mål utan större problem. I sista uppförsbacken kom även Fredrik ikapp och körde om. Förra året kom jag några minuter före honom i mål och då stannade jag för att hjälpa en kille med punktering. Så riktigt starkt kört av honom.

Visade sig att Micke slog Fredrik med ynka 4 sekunder. Jag kom i mål på 1:18:04 och det räckte till att bli snabbaste tjej. Det är jag såklart riktigt nöjd med.

Nu är det inga fler tävlingar planerade den här säsongen, men jag ser fram emot nästa. Då vill jag tävla lite mer, men kortare distanser.