Februari går snabbare än man tror. Nog för att månaden bara innehåller 28 dagar, men ändå. Snart är mars här och förhoppningsvis kommer tödagarna snart. Nu vill jag verkligen ha vår, eller i alla fall försmak till vår. Jag vill sitta vid en södervägg, med solen i ansiktet, ärmarna uppvikta och njuta av en kopp kaffe. Sitta där och höra fåglarna ivrigt kvittrande och droppandet från när snön smälter på taken och rinner ner i stuprören.
Nu verkar det dock vara ett tag kvar innan vi får njuta av det. Snötäcket växer sig allt tjockare och minusgraderna blir fler. På vädret läser jag om högtrycksryggar och skidspårsrapporterna blir allt fler.
Jag varvar ond hals med skidåkning och har hittat nya spår. Det är fortfarande till Råbäck vi åker, men nu har jag gett mig på nästa spår. Älgaråstorpsspåret är sju kilometer långt och draget på väg. Det böljar upp och ner vilket ger bra träning för överkropp. Igår var det draget en extra slinga och landade på 8 km jämt.
Testade det för första gången i lördags, när jag kände mig pigg igen efter senaste förkylningen. Hade dåligt fäste första vändan, men glidet kan jag inte klaga på. Åkte ett ”varv”, drack lite vatten och vallade om. Åkte ett varv till och kunde nöjt skriva in 14 km och 1 tim 15 min i träningsdagboken.
Söndag kväll däckade jag med en klump i halsen. Förkylningen var tillbaka, för en kort stund. Måndag var jag lite seg, men igår var jag åter pigg. Micke ville åka skidor, så jag åkte hem, slängde på mig andra kläder och så åkte vi till Degerfors. Vallade en hårdare valla, då temperaturen hade sjunkit rejält från i lördags. Hade kanonfäste, bästa jag någonsin haft tror jag. Var en dröm att smidigt glida uppför backarna. Däremot var glidet riktigt dåligt. Tror inte det berodde på att fästet var för bra, för Micke hade lika och han brukar ha bra. Han kör med tejp och vallar inte bort sig lika lätt. Jag gillar ändå sporten med att valla själv. Det är så kul när det blir bra.
Antingen var det snön som var för greppig, eller också var glidet på skidorna för dåligt eller för ”varmt”. Jag gissar på att det är dags att valla om. Fick ändå ihop åtta härliga, svettiga och roliga kilometer. Sen lade sig mörkret över Råbäck och det var dags att åka hem. Längdskidåkning är träning för hela kroppen och styrkan i överkroppen blir bara bättre och bättre. Nu har kroppen fattat hur man åkte skidor, det där som huvudet vetat hela tiden. Nu börjar jag komma tillbaka till hur det var när jag var 12 och åkte som bäst och som mest.
Det är helt klart som med cykling, har man en gång lärt sig, så kan man det sen. Det behövs bara lite mer uppvärmning när man inte gjort det på mer än 25 år.
