helenasahlqvist.se

Inte hade jag väl trott att ett så banalt ting som Vasaloppet skulle förändra mitt liv. Det finns många saker som förändrar livet på ett eller annat sätt. Oftast till det positiva, men att ett cykellopp i djupaste Dalaskogarna skulle förändra mig så mycket hade jag inte kunnat föreställa mig.

Visst, jag har tränat sedan jag var liten, först mer, senare mycket mindre. Jag köpte MTB för många år sedan, men använde den väldigt sparsamt. Det var egentligen inte förrän sommaren 2015 som den stora förvandlingen skedde. En flerstegsraket, som tog sin början på en campingplats för långliggare några kilometer utanför Karlskoga. Där på en sluttning vid Möckelns södra strand tog jag ett kanske livsavgörande beslut.

Andfådd som efter bestigandet av världens högsta berg, efter en nätt promenad på ett par hundra meter i måttligt motlut, sa jag mig själv att nu får det räcka. Senare samma dag, 12 minuter över 8 på kvällen, tog jag mina första steg mot ett nyare och piggare liv. Från den stunden tränade jag mer eller mindre varannan dag i nästan ett helt år.

I augusti frågade min svägerska om jag skulle hänga med på Cykelvasan. Nej, sa jag, det har jag verkligen ingen lust med. Nog för att jag hade en MTB, modell äldre, men att cykla Vasan var inget jag hade tänkt mig. Däremot är och var Vasaloppet ett av mina stora mål sedan jag var liten. Att någon gång stå på start i ”riktiga” Vasaloppet.

Veckorna gick och en dag slog det mig. Jag SKA åka Cykelvasan. Tävlingshornen som legat latenta och lurat sedan jag var ung gjorde sig påminda och jag anmälde mig samma dag. Sen bytte jag fokus från löpning till cykling. Fick feeling och åkte för att spana lite på nya cyklar. Självklart slutade det med ett köp. Ett relativt spontant köp som jag aldrig, de senaste två åren, ångrat.

Att en pryl med två hjul kan ge så mycket energi och glädje. Varvade löpning ute med cykling på en gammal motionscykel under vintern. När våren kom hade jag massor att utforska på min nya cykel. Vågade knappt cykla stig för rädsla att ramla. Att skaffa cykelskor var för mig helt otänkbart. Ändå gjorde jag det. I juni 2016 tog jag de första tramptagen, på Mora Camping, fastsatt i pedalerna med cykelskor. En märklig och rätt skräckinjagande känsla. Tänk om jag inte hann lösa ur pedalerna om jag trillade?

Den 2:a juli 2016 körde jag min första tävling på MTB. Utan cykelskor, pga att jag var relativt nyopererad i magen. Ville inte sträcka mig ifall jag inte skulle kunna ta emot mig i ett fall. Utan för ändamålet anpassad utrustning i form av cykeltröja. Cyklade en rolig bana i I 2 skogen i Karlstad. Kom väl inte speciellt långt fram, men tillräckligt för att få starta i grupp 20 på Vasan.

Så otroligt trött och så otroligt nöjd, efter en fantastiskt rolig eftermiddag i skogen. Så peppad på att cykla mer och mer och mer. Åkte på semester med husvagn till Medelhavet. Har nog aldrig ångrat så mycket att jag lämnade min ögonsten hemma. Att cykla i Alperna hade varit hur häftigt som helst. Det blev det längsta cykeluppehållet sedan vintern, bara veckor innan Cykelvasan. Hann ändå hem för att göra ett riktigt fint långt pass.

På dagen för Cykelvasan var jag så otroligt nervös. Stämningen som är kring start, bana och mål är något utöver det vanliga. Jag har kommit in i en värld jag faktiskt inte vill leva utanför. Som ger mig så mycket glädje och energi. För mig är cyklingen och träningen ett sätt att orka alla måsten. Till cyklingen kan jag låta tankarna gå om jag är trött eller behöver piggas upp.

Den finns alltid där, nu som minne, men även som en dröm. Något jag gjort förut, något jag kan göra nu och något jag kommer göra i framtiden.