Inte ofta man hinner med fyra länder på en och samma dag, men igår blev det bara så.
Efter bad, innan kvällsmat, drog vi iväg mot Stelviopasset. Vi har talat länge om att vi vill åka där. Det är Alpenas svar på Norska Trollstigen. Eftersom allt är större i Alperna än i Norge så var även vägen större. Om man räknar till antalet kurvor. I början var vägen större. Gick i skogen, men räcken var inget man såg skymten av. Vad … hade vi gett oss in på? Såg skyltarna i kurvorna när det stod 43. Funderade på vad som menades, men kom snabbt på att här räknades det ner. När det var hälften kvar var vi inte uppe på kalfjället än. Det är den biten, den på fjället, som alla bilder är från i medierna.
Att åka var verkligen en upplevelse i varje krök. Såg inget uppåt, var tvungen att hålla fart och hoppas på att vi inte mötte någon. Fick efter ett möte i en kurva backa ner en bit för att ta fart. Bilen orkade inte. Kan bero på att vi närmade oss 3000 meters höjd. Mötte en buss i en annan krök. Fick backa över på fel sida, så bussen skulle få plats.
Väl uppe var det bara att andas ut en stund och njuta av utsikten. Idiotförklara alla cyklister som tappert stretat hela vägen upp. Sen var det bara för dem att vända ner och hoppas att bromsarna håller. Återigen idioter!
Konstaterade att ”aldrig att vi tar samma väg ner”. Det fanns en väg till, genom Schweiz. Bättre val eller inte, vad hade vi att förlora?!
Det började bra. En fin väg nästan helt utan trafik. Räcken, nej, här fans det knappt ett räcke någonstans. Bara atthålla sig på sidan mot berget. Längre ner i dalen blev vägen smalare. Vi mötte en svensk bil. De vinkade lika glatt som vi. Kul att se en svensk bland alla andra.
Kom ner i en liten Schweizisk by som heter Santa Maria. Den ligger precis bredvid Tour de Ski orten Val Müstair. Vi åkte genom båda. Det är små städer där huvudgatan trycker sig mellan husen. Och jag menar verkligen trycker. Finns inga marginaler alls. Men det är väldigt fint. Dario Cologna, som åker längdskidor, är från Santa Maria.