Jag har inte haft träningsvärk på flera månader. Det tyder på att cyklingen nog är rätt skonsam mot musklerna. Nu har jag dock sadlat om till löparskor eftersom jag ska springa ett terränglopp om två veckor. Den 4:e september är jag anmäld till Kilsbergen Trailrun i Ånnaboda. Ett 14 km lopp som avslutas med att vi springer uppför slalombacken vid Storstenshöjden. Eller avslutas kanske är fel att säga, vi går i mål i Ånnaboda, så det är lite löpning kvar när vi mått toppen.
Nu har jag i alla fall börjat träna inför det och har hunnit med tre pass. Det första blev i måndags då jag sprang min ”vanliga” 3 km sträcka. En sträcka som går mest på grusväg och utan några tuffare backar. Jag värmde upp med att springa och gå ca två kilometer med Lina sen gav jag mig iväg på tre kilometaren. Det gick riktigt bra för att vara ett tag sedan jag sprang sist. Så jättelängesen var det väl kanske inte. Det var ju enda träningen jag fick på semestern utomlands, men ändå.
Om jag jämför med hur det kändes för ett år sedan så gick det lätt. Då orkade jag springa hela sträckan med ett tempo på ca 6.30 min per km. Sen var jag helt slut efteråt. I måndags landade jag på 5.40 och var ok efter. I onsdags blev det terränglöpning. Då sprang jag på körvägarna bakom huset. Branta backar upp och branta ner. Gick en hel del och tränade i ca trettio minuter. Inga rekordtider där inte. Inget jag eftsträvade heller för den delen. Jag ville bara vara igång lite längre än tjugo minuter som jag oftast är annars.
I fredags tänkte jag springa runt byn. En dryga tre km runda med en rejäl uppförsbacke och några små. Halva vägen på grus och halva på asfalt. Jag hade tänkt mig två eller tre rundor, ingen förutbestämd sträcka. Jag började springa och det kändes helt ok. Sprang förbi huset en gång och fortsatte på varv två. Blev lite trött i den branta uppförsbacken, men efter den lutar det svagt nerför så då kommer krafterna tillbaka. Sprang förbi huset igen och kände inget behov av att gå. När jag hade sprungit två och ett halvt varv kom tanken på att jag snart sprungit en mil. Så långt har jag aldrig sprungit förut så det var bara att bita ihop. Ökade farten sista km för tiden såg ut att bli rätt ok. Sprang förbi huset en tredje gång och vände några hundra meter efter och löpte tillbaka. När klockan gick över på en mil och hundra meter fick det räcka. Tiden landade på knappa 59 minuter. En mycket trött och mycket nöjd Helena knallade hem.
Så idag har jag träningsvärk i vaderna. Det gör inte så mycket, men jag ska nog inte springa idag som jag planerat. Får kanske bli cykel istället. Saknar cykeln redan och längtat faktisk till efter fjärde september då jag ska börja träna med den ordentligt igen. Helt otroligt vilka förändringar man gör och hur man förändras. För ett år sedan hade jag aldrig trott det här. Att jag skulle älska att träna så mycket.